vattenfall, fjärilar och kärt återseende

Så.
Jag träffade Jesus i Rio. 
Han sa att jag skulle lämna hans stad. 
Time to move on - sa han. (typ)

Så jag bokade en ny biljett. Så sjukt onödigt att jag bokade fel datum. Men men.
Så blev det. Och jag bokade till Puerto Iguazu som ligger på den argentinska sidan. Mina nya engelska vänner skulle nämligen befinna sig där, och att se såna där saker ensam är inte jätte kul, så jag bestämde mig för att göra dom sällskap.

Tog farväl till favelan och Ida med en flaska rött och choklad. Lämnade favelan mitt i natten då mitt plan skulle gå vid 7 på morgonen. Ångest.
Lämnade också Mikael Persbrandt i favelan. Han får hålla ett öga på stället tänkte jag.

Flög in till Argentina och gissa om det var skönt att snacka spanska igen?! Äntligen kunde jag konversera normalt och skämta och faktiskt träffa människor igen. Min portugisiska är lite..vad ska man säga. Obefintlig. Spanska, det är grejer det.
Checkade in på ett okej hostel, killen som jobbade där var jätte trevlig och hjälpsam trots en gigantisk böld på örat.


Träffade mina engelska tjejer, ett kärt återseende och vi bestämde att vi skulle se Iguazu ihop den dagen då deras buss inte gick förrän 7 på kvällen. Tog buss och sen tåg till nationalparken. Fullt med folk, varmt och svettigt. Är lite emot såna stora turistgrejer egentligen, ni vet när man går på rad och tar kort på samma saker etc. Men Iguazu, det måste ju ses om man är i närheten. Helt klart.

Och ja. Det var mäktigt. Ett av världens underverk. Absolut. Har aldrig sett så mycket vatten någonsin. Kissnödig blev man såklart också av allt vatten. Men vackert. Det var det.



Jag måste säga att jag gillade det från den brasilianska sidan mer än den argentinska. Det jag gillade på argentinska sidan var alla fjärilar. Jävlar vad fjärilar det var. I alla färger, former och storlekar. Kände mig som en galen fjärilskvinna med fjärilar i hela huvudet. 

Jag stannade kvar en natt i Puerto Iguazu innan jag drog över till den brasilianska sidan; Foz do Iguazu. Väldigt bra fantasi med namnen alltså. Lämnade väskorna på terminalen och åkte och såg fallen själv (med ca 200 andra turister). Det var vackert på brasilianska sidan också, men ensamt. Saknade mina engelskor och tänkte att det skulle varit fint att dela det med någon annan än gamlingar och kärlekspar som gick runt och hånglade hela tiden (nej jag är inte bitter). Fick tillochmed vara vittne till ett frieri mitt i skogen, jätte romantiskt givetvis. Också det lite bittert. Men hej, kul för dom.